zouge

"när jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna.
Den öppnade en helt ny värld för mig.
Det var en sådan fantastiskt histora, rolig, drastisk & hemsk på samma gång.
Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tänka sig två tomater som traskar på små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa & mun på tomaterna & kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen, WROOM, alltid en lastbil med flak, jag minns att den var vit. Lastbilen mosade den ena tomaten & fortsatte likgiltigt ut ur historien utan att stanna. Det var bara ens tor obeveklig makt som råkade passera och utan att tänka på det eller bry sig det minsta krossa krossa det som kom i dess väg. Den andre tomatens replik till sin överkörda kamrat är både förskräcklig & sann & underbart humoristiskt: "kom ketchup, så går vi!"
Först kan man uppfatta repligen som rå & hjärtlös.
Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga något så grymt till någon som krossats så fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den oskadde tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig om & erkänner det som har hänt, accepterar det som måstes accepteras, & använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare. Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig upp & fortsätta. Inte längre som tomat, den överkörde tomaten är allt för mosad, alltför förändrad för att någonsin kallas tomat igen
- utan som något annat som också är okej att vara: ketchup!
Kom ketchup, så går vi!
Bli inte kvar här, Res dig upp & gå! Du är inte den du förut var, det kan du aldrig mer bli.
Livet har farit fram till dig, & livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt & vrede & mosade sönder dig, men du finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här & väntar medans du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans"

 
lång jobbig text, men sjukt bra !

/e